King Kong är inte ett dåligt spel

Ibland får vissa spel ta oförtjänt mycket skit. King Kong är definitivt ett av dessa spel. ”Men åh, varför har du King Kong? Säkert bara för lätta achievements!” är en välbekant replik i mångas öron. Som i mina egna till exempel. Första gången jag spelade King Kong hade jag inte ens ett Xbox 360. Jag och en polare körde igenom spelet på PS2 back in the days på hans gamla dammiga Telefunken-TV. Skitkul. Verkligen asbra. Redan då tyckte jag att King Kong var ett otroligt bra spel. Jag hade sett filmen några månader tidigare på bio och gillade den skarpt. Men att spelet var lika bra kom som en överraskning. Jag menar, det var ju trots allt ett filmlicensspel.

Julen 2007, exakt ett år efter att jag fått min Xbox 360, fick jag King Kong i julklapp. Helt oväntat. Antagligen hade mina föräldrar hittat spelet billigt i någon reaback. Men oj vad glad jag blev! Vid den här tidpunkten hade jag fortfarande knappt någon aning om vad achievements var och hur det fungerade. Jag spelade igenom spelet. 3 gånger. King Kong är ett fantastiskt spel. Handlingen är precis som i filmen riktigt intensiv och spännande, grafiken var väldigt snygg för sin tid och spelet har en fruktansvärt bra atmosfär. Actionfyllda moment blandas med pusselelement. Delen där du spelar som självaste Kong är… något av det absolut mäktigaste jag någonsin har spelat.

Därför är det så äckligt synd att King Kong idag får gå runt och skämmas med en ”achievementhora”-stämpel i pannan. Folk glömmer bort vilket bra spel det faktiskt är och istället förknippas King Kong med 1000 enkla gamerscore. Orättvist tycker jag. Och det är också i sådana här fall man upptäcker vilken stor inverkan achievements har på oss spelare idag. En person som aldrig har hört talas om achievements och som bara har spelat King Kong på förra generationens konsoler skulle aldrig haft de där nedsättande tankarna innan han satte sig ner för att lira spelet. Tyvärr har många av dagens spelare förutfattade meningar om spel med lätta achievements. ”1000 enkla gamerscore är automatiskt ett dåligt spel”, tänker man. Men man behöver faktiskt inte vara en achievementhora för att uppskatta King Kong. Det är nämligen ett jäkligt bra äventyrsspel.

Underbar sommarvärme betyder klibbig värme inomhus

Vädret har verkligen varit fantastiskt hittills den här sommaren. Och det är vi ju minst sagt värda efter den extremt kyliga och snöiga vintern. Känns som att det blir varmare för varje dag som går! Idag höll jag på att svimma på väg hem från Willys. Oerhört svettigt blev det. Men man ska egentligen inte klaga. Det är inte ofta vi har så här fina somrar i Sverige trots allt. Det man däremot kan klaga på är värmen inomhus. Trots ständigt vidöppen balkongdörr och en fläkt är värmen stundtals hemsk. Man brukar säga att folk inte spelar på sommaren, och det är också anledningen till att det släpps färre spel sommartid. Men jag tror att hela den där grejen är en långdragen myt.

Själv spelar jag minst lika mycket under den tre månader långa sommaren och den största delen av min vännerlista på Xbox Live gör samma sak. Den lediga tiden innebär förstås bland annat härligt nattspelande. Det finns dock en del riktigt jobbiga irritationsmoment med gaming på sommaren. Och det värsta är som sagt värmen inomhus. Jag har många gånger sagt att det gärna får vara hur varmt som helst utomhus. Men inomhus är en helt annan sak. En av de jobbigaste känslorna som finns är känslan som infinner sig när man efter en svettig utomhussession kommer hem och hamnar på ett ännu varmare ställe. Där det inte existerar frisk luft i samma mängder och de enda vindpustarna du känner kommer från en fläkt. Inte precis ultimata förutsättningar för spelande.

Fick förresten hem senaste numret av Level idag. Säga vad man vill om dagliga nyheter och recensioner på nätet men det är verkligen något speciellt med att få hem en fulladdad speltidning. Nummer 52 innehåller bland annat en enorm sammanfattning av E3. Drog till lite i smilbanden när jag läste en samling med minnesvärda citat från årets mässa.

”One million troops. One milliooooon troops! Wooooow! One million troops. Love you guys.” – Ninety-Nine Nights II-producenten Tak Fujii.

Ett fantastiskt fynd!

Satt uppe hela natten i ett försök att försöka komma in i en hyfsat okej dygnsrytm igen. Nu gäller det bara att hålla sig vaken hela dagen så att man är trött ikväll efter fotbollen. Natten spenderade jag med film och GTA IV. Free Mode i GTA IV blir aldrig tråkigt och tillsammans med goda vänner skrattade jag åt lastbilar som brann och trafikkaos som aldrig ville ta slut. Men när kompisarna en efter en loggade ut från Xbox Live satt jag till slut istället på Marketplace och kollade läget. Och vilket fynd jag hittade!

DLC till ett av de bästa racingspelen på Xbox 360 för endast 80 Microsoft Points! Spelet jag talar om är Project Gotham Racing 4 som tyvärr blir mer och mer bortglömt i skuggan av bland annat Forza Motorsport, Dirt och Need for Speed. Egentligen ska denna DLC kosta 400 points men nu verkar alltså priset ha sjunkit rejält. Det märkliga är att jag inte har hört om något ”Deal of the Week”-erbjudande eller liknande. Antingen rör det sig om en permanent prissänkning eller så är det ett ofrivilligt misstag från Microsofts sida. Hursomhelst, otroligt billigt är det och jag köpte det imorse. Lirade också igenom några av tävlingarna och det är definitivt värt sitt pris på en tia.

Mycket racing nu. Sitter med betan till gratisspelet Need for Speed World igång på datorn och ska snart testa på det för första gången. Har inte jättehöga förhoppningar men gratis smakar oftast gott. Kommer kanske med intryck av betan vid ett senare tillfälle. Får se hur pass mycket jag orkar och vill spela. Och om det är värt ett blogginlägg.

Äntligen har jag Gears of War 2

Jag har varit hemifrån under den gångna helgen vilket kan förklara bristen på nya inlägg. Jag var och besökte två kompisar från fredagen förra veckan till tisdagen denna veckan. Riktigt roligt var det och helgen var mycket trevlig. Det blev god mat i enorma mängder, bra filmer och en hel del roliga spelögonblick med misslyckanden i Metroid Prime 3 som en av höjdpunkterna. Hann även bland annat med att spela igenom en så kallad ”20-runda” i Borderlands. Oerhört tråkigt var det, men jag ska inte hacka på spelet eftersom jag inte testade något annat i det. Hursomhelst, jag hade ett par fantastiska dagar i vildmarken. Bara att hoppas att det görs om.

Vi spenderade faktiskt en del tid utomhus också, tro det eller ej. Vid ett av dessa tillfällena besökte vi några butiker. På Onoff hittade jag Gears of War 2 för 199 spänn. Ett helt fantastiskt pris och jag var nästan på väg mot kassan med spelet i mina händer. Mina Gears-hatande kompisar lyckades dock övertyga mig om att inte köpa spelet. Efter ett par minuters betänketid lade jag tillbaka spelet i reabacken och mumlade något om att det kanske går ner ännu mer i pris. Och faktum var att det var ett extremt bra beslut.

På Elgiganten som vi besökte efteråt kostade spelet endast 149 kronor! Och dessutom var det en Game of the Year-utgåva vilket betyder att alla kartor och extra uppdrag ingår. Då kunde jag inte tveka längre och trots ilskna blickar från somliga greppade jag tag i spelet och betalade glatt 149 spänn. Så nu kan jag äntligen spela tvåan innan trean kommer ut i vår. Ska bli riktigt skoj och jag ser fram emot det otroligt mycket. Nu ska det sågas, hihihi!

En tunnbrödsrulle kl. 06.10

Natten blev sömnlös. Precis som den förra. Det märks att sommarlovet är igång på riktigt nu. När jag tittar ut genom fönstret ser jag solen skina klart. Dygnet har jag vänt totalt på. Imorse var jag otroligt hungrig och bestämde mig för att ge mig ut på äventyr i köket. Magen kurrade och jag tog helt enkelt vad jag hittade. Resultatet blev en episk tunnbrödsrulle. Beskåda gärna hela händelseförloppet i videon jag bifogar! Bildkvalitén är som vanligt helt usel.

Fler inlägg är att vänta inom den närmsta tiden. Det kommer bland annat intryck av Green Day: Rock Band samt reaktioner över det som händer på E3. Håll utkik i bloggen!

Kentas guide till en desperat flykt

Resident Evil 5-expansionen Desperate Escape släpptes ju som bekant för några månader sedan. Jag körde det då några gånger med min kompanjon Anthony Redfield. Vi klarade det dock aldrig på svåraste svårighetsgraden. Det föll liksom bara bort och Anthon körde istället igenom uppdraget själv vid ett senare tillfälle. Han lämnade mig i sticket. Min trogne vapendragare visade sig vara otrogen (med sig själv!) och jag som hade glömt bort kontroll, känsla och allt annat som hade med Resident Evil 5 att göra satt ensam i ett litet hörn. En achievement kvar i spelet. Jag behövde hjälp och hjälpen fanns närmare än vad man skulle kunna tro.

På min otroligt sköna vännerlista på Xbox Live finns det en snubbe som kallar sig Kenta. Han är extremt bra på Resident Evil 5. Han äger spelet på Xbox 360, Playstation 3 och PC och spelar det nästan varje dag. Han är tredje bäst i världen på Desperate Escape enligt leaderboarden och har allt som krävs för att vara en äkta Resident Evil-nötare. Igår kväll frågade jag Kenta lite halvt på skoj om han ville hjälpa mig med Desperate Escape på svårighetsgraden ”Professional”. Efter någon sekunds väntan svarade Kenta ”Självklart, vi gör det nu med detsamma!” och innan jag visste ordet av det stod jag där i spelet som Josh.

Att spela Resident Evil med Kenta är en sjujäkla upplevelse. Hans proffsighet gör att han ibland ställer abnormt höga krav, både på sig själv och på hans medspelare. Vid upprepade tillfällen fick jag höra repliker som ”Men vad i helvete gör du?! Rör på dig!”, ”Täck min rygg, och gör det ordentligt nu för det här är ju helt jävla sjukt!” och ”Men vad fan håller du på med egentligen!” för att nämna några. Men jag kan inte klandra honom. Han säger som det är. I dess allra enklaste form. Jag var inte bra igår, verkligen inte. Men vi lyckades faktiskt klara det där uppdraget till slut. Sista achievementen i spelet trillade in på kontot och jag har Kenta att tacka för mycket. Tack!

- Kenta, jag vet att du är riktigt förbannad på mig. Vi lägger ner det här.

- I helvete heller! Nu har vi fan kommit till slutet. Var lite positiv för helvete!

- Jag är trött och ska plugga.

- Nej säger jag ju. Kom igen nu för helvete! Du går ingenstans.

Uppdraget slutfört.

- Tusen tack Kenta! Du anar inte hur mycket jag uppskattade det här!

- Det är lugnt. Bara jävligt skönt att vi klarade det. Nu har jag gjort mitt.

- Du förresten, fan vad bra score vi fick Kenta!

- Nej, det gick åt HELVETE. Men skit samma.

- Okej… Men tusen tack återigen. Säg till om du vill ha en gentjänst i något spel.

- Nej fan. Men hej då. Puss och smisk på stjärten Teddan. Heeeeeej då!

Vilda västern när den är som allra bäst

Att Rockstar är skickliga på sin sak, det vet vi sedan länge. De har bevisat att de kan göra storslagna spel till en mängd olika format och faktum är att man nästan prenumererar på toppbetyg. Ett par ynka felsteg har det blivit genom åren men vi har bjudits på allt från fantastiska berättelser i den kriminella världen i Grand Theft Auto-serien till en skolpojkes äventyr i Bully. Vi ska heller inte glömma det perfekta pingisliret Table Tennis och det beroendeframkallande racingspelet Midnight Club: Los Angeles. Och nu, för snart två veckor sedan rättare sagt, fick vi ett helt otroligt bra spel som utspelar sig i den vilda västern år 1911.

För otroligt bra, det är Red Dead Redemption verkligen. Ett fantastiskt spel som inte bör missas av en enda spelare där ute. Vad tror ni är anledningen till min bloggpaus på två veckor? Jag har spelat Red Dead Redemption nästan konstant under min lediga tid. Flera dagars speltid online och offline har susat förbi som en kraftig orkanvind. Stundtals har det känts som att jag har färdats i både tid och rum. Jag var där. Jag var i Blackwater på riktigt. Jag satt på hästryggen. Jag sköt den där gulliga kaninen i nacken. Rockstar har återigen lyckats förföra mig. Återigen blev jag beroende.

Men det störde mig inte det minsta att jag blev beroende. När man spelar Red Dead Redemption njuter man av nästan vareviga sekund. Spelet har sina brister, visst. Skyddssystemet är fortfarande (sedan GTA IV) lite galet. Spelet hackar, buggar och fryser lite då och då. Free Roam är inte riktigt en värdig ersättare till Free Mode i GTA IV på grund av bristen på saker att göra. Men det som är bra överskuggar utan tvekan det dåliga. Red Dead Redemption bjuder på en oerhört bra story med grymma röstskådespelare, grafiken är underbart skön, världen är stor och det händer saker överallt. Det bjuds dessutom på en mängd olika spellägen online.

Jag är mer än nöjd. Trots att jag gjort det mesta man kan göra i spelet har jag inte tröttnat. När man kommer hem från stranden i sommar och vill chilla med något härligt spel kan det mycket väl vara Red Dead Redemption jag plockar ner från spelhyllan. Jag har alltid varit intresserad av vilda västern och allt vad det innebär. Tiden och platsen tilltalar mig på ett häftigt sätt och det är bara att buga och bocka för att tacka Rockstar. Rockstar förde mig dit och fick mig att älska varenda sekund. Att det finns mer att hämta gör mig svettig och nyfiken på vad som komma skall. Jag väljer att lyfta lite nätt på min slitna hatt och avfyra ett salutskott i Rockstars och Red Dead Redemptions ära.

Är det en fågel, är det ett flygplan?

Nej, det är Red Dead Redemption. Spelet trillade ner i brevinkastet idag och jag hoppade fram till paketet på dörrmattan likt en olympisk mästare i längdhopp. Där låg det. Spelet jag har hypat i evigheter. Spelet som har fått extremt höga betyg överallt. Rockstars nya storspel. Western-pangaren Red Dead Redemption. En fin Limited Edition blev det, precis som för alla andra som har förhandsbokat. Ska självklart spela det idag. Har några ärenden att göra och dessutom är det kvartsfinal i hockey-VM i eftermiddag så jag har en del annat att göra också. Men värt att tillägga är att jag har sovmorgon imorgon och att helgen snart är kommen. Mums. Bifogar ett gäng bilder.

Jag saknar Spelfredag

Gameplayer.se är inte vad det en gång har varit, det kan vi nog alla vara rörande överens om. För några år sedan strömmade det folk till sidan regelbundet, forumet var otroligt aktivt med mängder av skönt folk och redaktionen satsade stenhårt på videopublikationer. Gameplayer var en underbar hemsida att vistas på om man älskar spel helt enkelt. Men under hösten 2008 hände något. Ägarna fick ont om pengar och man var tvungen att skära ned på personal. Detta resulterade i att Andreas Berg (sidans absolut största profil) och Sebastian Axelsson (jobbar numera på TV4) fick lämna Gameplayer.

Det jag saknar mest med Gameplayer back in the days är programmet Spelfredag. Varje fredag publicerade redaktionen ett program på cirka en halvtimme där man spelade spel, pratade om allt möjligt, delade ut en massa t-shirts till höger och vänster, anordnade roliga tävlingar och en hel del annat skojsigt. Det perfekta programmet att kolla på när man kommer hem på fredagseftermiddagen efter en jobbig skolvecka. Problemet var att när Berg försvann från Gameplayer kändes det också som att motivationen hos de andra försvann. Varannan vecka ställdes Spelfredag in av oerhört märkliga anledningar.

Ändå lyckades man faktiskt hålla Spelfredag igång till december förra året. Och faktum är att sista säsongen var bättre än den föregående. Men nu är nog programmet borta för alltid. Redaktionen är nästintill helt ny och jag tror inte att man väljer att starta upp Spelfredag igen. Dessutom tror jag inte att det skulle bli samma sak, och inte bättre heller för den delen. Men jag blir gärna positivt överraskad så det hade inte skadat med ett försök i alla fall tycker jag. Tills vidare väljer jag i alla fall att säga; Vila i frid Spelfredag.

Max vill spela trummor

Min undulat Max har som några av er vet inte ett så jättestort spelintresse. Av förklarliga skäl visserligen, han är ju en liten fågel. Men ibland verkar han faktiskt lite sugen. Regelbundet flyger han upp i min spelhylla, han visslar gärna till musiken i spelen jag spelar och idag satte han sig faktiskt på mina dammiga Guitar Hero-trummor. Och Max trivdes rätt bra där. Tills han blev hungrig och flög in i buren för att äta frön. Något trummande blev det alltså inte men ett fint foto lyckades jag knäppa. Med min dassiga tvåmegapixels-mobilkamera.